Refraktorteleskop, eller linseteleskop, är den äldsta typen av teleskop och fungerar genom att använda linser för att bryta (refraktera) ljus och skapa en fokuserad bild. Denna typ av teleskop var den första som användes i astronomi, med Galileo Galilei som en av dess tidigaste användare.

Hur Refraktorteleskop Fungerar

I ett refraktorteleskop passerar ljuset genom en stor konvex lins i fronten, kallad objektivlins. Ljuset bryts och samlas till en fokuspunkt, där en bild bildas. Denna bild förstoras sedan genom ett okular för observation.

Fördelar

• Skarp och stabil bild: Refraktorer ger mycket skarpa och högkontrastbilder, särskilt för observation av planeter och månen, där detaljer är viktiga.
• Lågt underhåll: Linserna är fastmonterade i ett förseglat rör, vilket gör att de inte kräver lika mycket justering eller rengöring som speglar.

Nackdelar

• Kromatisk aberration: Linser bryter olika färger av ljus olika mycket, vilket kan leda till färgförvrängningar runt ljusa objekt. Detta kan dock minskas genom att använda akromatiska eller apokromatiska linser, som korrigerar dessa fel.
• Kostsamma i större storlekar: Ju större objektivlinsen är, desto dyrare och mer komplicerad blir den att tillverka, vilket gör refraktorer mycket dyra om man vill ha stora teleskop för att observera avlägsna objekt.

Trots sina begränsningar är refraktorteleskop populära bland amatörastronomer, särskilt för dem som är intresserade av att observera solsystemets objekt. De används också inom viss professionell forskning, även om deras roll där har minskat jämfört med reflektorer.